François Villon

François Montcorbier, även kallad Des Loges, föddes omkring 1431 i Paris under den engelska ockupationen. Hans föräldrar var fattigt folk som invandrat till staden från landsbygden, och modern som var änka l&aunl;mnade honom i kaniken Guillaume de Villons vård. Senare skulle Francois anta fosterfaderns namn och kalla sig själv för Francois Villon. 1443 inskrevs Villon vid Sorbonnes filosofiska fakultet, där han tog studentexamen år 1449, och blev licentiat 1452, och tog sin magisterexamen samma år, vid minimiåldern tjugoett år. Hans utbildning gick med andra ord snabbt.

Första gången Villon dyker upp i rättshandlingarna är år 1455, efter en incident då han hade blivit angripen av en präst, Philippe Sermoise, och dödat denne i självförsvar. Han stack från staden och återvände inte förrän ett halvår senare, på vintern. Då ordnade han ett inbrott på teologiska fakulteten vid Sorbonne, tilsammans med två medbrottslingar. I den vevan skrev han sitt första stora arbete Lais, också kallad Lilla Testamentet.

Man hör ingenting av honom under åren mellan 1455 och 1460, förutom några dikter som han skrev antingen, för deltagande i tävlingar, eller som suplikantdikter, för att be om ekonomiskt stöd. Dock har forskarna ansett det troligt att han under den perioden var medlem av ett tjuvasällskap, kallat Les Coquillards, Snäckans Brödraskap, som var spridd över större delen av Frankrike. Från den perioden finns dock ett antal dikter, skrivna på tjuvspråk, bevarade.

År 1460 återfinns han i fängelse i Orléans, av okänd anledning, men blev släppt under den allmänna amnesti som följde på ett intåg av hertig Charles d'Orléans i staden. Året efter är Villon återigen i fängelse, den här gången i Meung-sur-Loire, men återigen hade han tur och blev frisläppt under en allmän amnesti utfärdad av kung Ludvig XI vid dennes besök i staden. Men han skulle i sin senare diktning ofta återvända till den vattentortyr han fått utstå under sin tid i fängelse. .

Villon återvände till Paris och låg lågt en tid, då han försökte få myndigheterna att se litet mildare på inbrottet i Sorbonne, och arbetade också på Stora Testamentet. Han spenderade även litet tid i Châteletfängelset år 1462, men blev villkorligt frigiven i november samma år. Dock slog hans otur till igen och han blev inblandad i ett bråk där en hög notarie blev knivstucken. Så han hamnade i buren igen. Och blev dömd till döden genom hängning. Medan han väntade på att domen skulle verkställas skrev han ett epitafium över sig själv och sina olycksbröder. Men han skrev även en nådeansökan som faktiskt blev bifallen.

I januari 1463 dömdes han till tio års förvisning från Paris.

Efter det är inget mer känt om François Villon.

Den första utgävan av hans verk kom ut år 1489, och till utgåvan av år 1553 satte Clément Marot titlar till dikterna. Det är hans utgåva man refererar till när man talar om t. ex: Ballad om flydda tiders damer.

Forskare har ända sedan romantiken, då intresset för Villon återupväcktes, försökt att både identifiera de personer som omnämns i hans diktning, samt att få reda på vad som hände efter januari 1461. Men man kan egentligen bara spekulera i hur det gick för honom, och den enes spekulationer är lika mycket värda som den andres.
Det blir så när det enda man har är ett antal domstolsprotokoll, och några få noter från andra ställen, samt hans dikter, som än i dag förmår att tjusa sin publik.

Jag som skapat denna site heter Anna-Karin Skoglund och är student vid Högskolan i Borås, närmare bestämt på Bibliotekshögskolan.
Om ni vill mig något, så kan ni maila mig.

Uppgifterna i presentationen av Francois Villon är hämtade ur Frankrikes litteratur under medeltiden av Holger Ahlenius, samt ur en essä av Per Meurling, vilken inledde Litteraturfrämjandets utgåva av Stora Testamentet från 1986, varifrån även de svenska tolkningarna, utförda av Axel Österberg, är tagna.

Citatet, av Börje Räftegård, yttrades under en föreläsning i litteraturhistoria 1996 vid Göteborgs Universitet.

Join the Blue Ribbon Online Free Speech Campaign!

Åter till början av sidan.